Precis exakt nu
Jag sitter och har ångest över att jag borde börja ta mig hemmåt. Även om det finns en sängplats ledig i ungkarlslyan för natten så känner jag stor längtan efter att få vakna upp i min egna. Det är något jag gillar. Att vakna upp min egna säng, i min egen lägenhet. Helst ensam också. Det låter dystert men jag gillar det skarpt. En ensam lägenhet. Lugnt, stilla och tyst. Jag kan och får göra, låta och säga precis vad jag vill. Jag tycker egentligen inte alls om att dela säng. Det ska vara med en sjukt snygg i sånt fall. En Edward Cullen kanske. Då skulle jag överväga att dela med mig av min stora säng. I allafall fundera på saken.
Jag har också ångest över min överdosering av kalorier för dagen. Jag har kommit in i ett godissug som heter duga. Allt som är sött och gott slinker ned. Behöver egentligen inte ens vara av bägge egenskaper. Gott som sött. Spelar ingen roll. Bara det inte är dödligt så. Ett träningskort på det här skulle inte göra mig illa. Min själ skriker. Clara, skärpning. Beach 2009 förfan.
I morgon är det fredag. Det borde jag ta vara på med tanke på att mitt arbetsliv drar igång efter helgen. Det kommer antagligen att göra mig gott. Jag kommer att förstå det den 25:e mars. Min första lön. Tills dess kommer jag dock antagligen känna mig en aningens sliten. Min stackars arbetslösa kropp kommer få en chock av allt arbete som väntar. Men som sagt, det kommer att göra mig gott. Jag behöver sysselsättning. Nu för tiden har jag börjat lida av pensionärsyndromet. Jag har en aktivitet per dag och hinner inte med någonting annat. Ex: Idag ska jag träffa Lisa klockan fyra. En dag i skolavärden hade man hunnit gå i skolan sex timmar, kanske stallet efter det, plus lite läxplugg och därefter blir klockan snart fyra och man hör av sig till Lisa. Jag måste lära mig att bli mer effektiv igen. Jag saknar det.
Nu sitter jag och låter tiden gå så att kanske någon annan ska hinna göra mitt beslut om jag ska ta till mig krafter för att gå hem eller inte. Dock verkar ingen hjälte komma inflygande, ta mig i sina armar och flyga mig hem till mig, mitt rum och min säng. Jag väntar nog förgäves. Man är ju trots allt född med ben av en anledning.
Svammel.
Godnatt.
Jag har också ångest över min överdosering av kalorier för dagen. Jag har kommit in i ett godissug som heter duga. Allt som är sött och gott slinker ned. Behöver egentligen inte ens vara av bägge egenskaper. Gott som sött. Spelar ingen roll. Bara det inte är dödligt så. Ett träningskort på det här skulle inte göra mig illa. Min själ skriker. Clara, skärpning. Beach 2009 förfan.
I morgon är det fredag. Det borde jag ta vara på med tanke på att mitt arbetsliv drar igång efter helgen. Det kommer antagligen att göra mig gott. Jag kommer att förstå det den 25:e mars. Min första lön. Tills dess kommer jag dock antagligen känna mig en aningens sliten. Min stackars arbetslösa kropp kommer få en chock av allt arbete som väntar. Men som sagt, det kommer att göra mig gott. Jag behöver sysselsättning. Nu för tiden har jag börjat lida av pensionärsyndromet. Jag har en aktivitet per dag och hinner inte med någonting annat. Ex: Idag ska jag träffa Lisa klockan fyra. En dag i skolavärden hade man hunnit gå i skolan sex timmar, kanske stallet efter det, plus lite läxplugg och därefter blir klockan snart fyra och man hör av sig till Lisa. Jag måste lära mig att bli mer effektiv igen. Jag saknar det.
Nu sitter jag och låter tiden gå så att kanske någon annan ska hinna göra mitt beslut om jag ska ta till mig krafter för att gå hem eller inte. Dock verkar ingen hjälte komma inflygande, ta mig i sina armar och flyga mig hem till mig, mitt rum och min säng. Jag väntar nog förgäves. Man är ju trots allt född med ben av en anledning.
Svammel.
Godnatt.
Kommentarer
Trackback