Svammelgammelbammelrammel
Inte uppe med tuppen, men tidigt nog för att vara min nya jag. Min nya sämre jag. Jag ska banne mig ta tag i mig själv till veckan. Rycka mig lite i tröjkragen och skrika lite i mitt öra. Under denna vecka ska jag sagta förvandlas till en bättre jag. Fortfarande ny, men denna gång till det bättre. Jag har liksom sjunkit ihop ett slag på sistonde. Jag sover mest. Är ohyggligt lat. Bryr mig för lite om framtiden. Lever för mycket för nu och här. Har humörsvängningar som heter duga. Från lycka till gråtattack under minuten. Nej, nu är det snart stopp för detta. Jag tänker absolut inte blotta mig så pass att jag berättar om mina planer för förändring i mitt nyvaranda riskabelt-på-lång-sikts-liv. Om detta skulle vara fallet skulle jag få ett par intensiva hökögon på mig som dagligen iaktar vad jag gör för att få min förändring gjord. Jag pallar inte sånt. Jag vill hellre göra detta i hemlighet. Utan press. Utan krav.
Då jag inte är uppe på grund av denna förändring som ska ske, då det skulle vara ett alldelles för stort steg för mig, är jag uppe av en annan anledning. Matthias. Jullan och jag bestämde att om jag inte skulle hämta barn idag skulle jag istället ta hand om hennes häst. Då jag skulle höra av mig under morgnen och jag nu inte får något svar, vet jag inte vad jag ska göra. Jag vill ju ut galoppa innan mörkret kommer. Och helst innan regnet också. Därför min tidiga uppgång från skön, varm och mjuk säng. Men nu sitter jag fast. Ingen Julia hör av sig.
Nu tog det stopp i skrivandet. Kommer mer sedan. Puss