clarast.blogg.se

Min mamma sa till mig i dag. "Men Clara du tycker väl inte att det är så jobbigt att vi ska sälja huset?"  Jag fick en chock. Nej inte riktigt en chock nu när jag verkligen vet hur en chock känns. Men jag blev ändå förbluffad. Hur kunde hon säga så? Vad mende hon med det? Skulle inte jag sakna mitt egna hem? Mitt hem, som jag visserligen inte bott i i mer än 4 år, men som ändå har varit mitt hem. Och mitt underbara, underbara rum. Mitt rum som nästan känns som en lägenhet. Mitt rum med dom fina Marilyn tavlorna, dom härliga blommorna, snygga dekorationerna och mysiga lamporna. Skulle jag inte tycka det var jobbigt att lämna det till någon annan? Jag har inte ens bott klart i det huset än. Jag är inte klar.

Mamma trodde att jag mentalt redan har lämnat huset. Och en del av mig kanske har det. Kroppen. Men inte känslorna. Det kommer dom aldrig att göra. Jag saknar till och med vårat radhus ibland. Fast det var 4 år sedan jag bodde där. Men jag kommer ju alltid att ha minnen från husen. Minnen och känslor som inte kan ersättas med en lägenhet. Minnen av en glad familj.

Jag har förstått att det inte är slut på berg och dalbanan som jag sitter i. Det är säkert ett helt varv kvar. Jag känner det på mig. När jag äntligen börjar se avstigningen en bit framför mig, kommer plötsligt en ny brant backe som måste bestigas. 

Jag är seriös när jag säger att mitt liv har splittrats. Jag vet att en skilsmässa inte är en stor grej. Jag vet att betydligt värre saker kan ske. Jag vet att jag klarar av det. Men samtidigt har min värld spruckit. Min tidigare perfekta värld har fått en stor repa som inte går att laga. Visst kan man täcka över den, men den kommer alltid att finnas kvar. Att jag inte längre bor med min pappa är obeskrivligt. Jag börjar också förstå att jag kommer glida ifrån min lillebror allt mer. Mamma har mig som sin "närmsta närstående". Det är till mig dom ringer ifall det skulle hända henne något. El- & telefonräkningar har jag full koll på. Jag lever i en ny värld med ett nytt liv.

Jag kommer antagligen radera det här inlägget imorgon. För det är så jag gör. Jag skriver av mig. Ångrar mig. Och raderar. Men jag hoppas ändå att det här är bra terapi. För kuratorn och mamma säger att jag ska prata. Och detta är mitt sätt att göra det på.